Mitt i allt.
Jag känner mig lugnare men fortfarande hänger allt på en skör tråd.
Hela mitt liv har allt hängt på en skör tråd, och samma elände uppenbarar sig.
Man träffas samma slags människor gång på gång fast den ena värre en den andra.
Jag vet att jag inte är den enda och sannerligen inte den enda att känna så här.
Mitt liv har bestått av väldigt mycket hopp hit och dit i allt jag någonsin gjort.
Har aldrig kunnat planera därför det bollats runt inte bara när det gäller skola, utan även det sociala.
Just nu känns det som vanligt jag blir kvar ensam fast det inte har kommit dit en, och det är omständigheterna som gör det. Jag föddes som annorlunda och även den värsta kan inte hantera det ibland, jag tog upp en del minnen och lade ut idag som dagboksinlägg, trött på myterier och lögner. Mycket som hänt i mitt liv har med gamla saker att göra men som borde ha försvunnit med tiden, fast saken är den att det är en dejavu upplevelse hela tiden.
Ingen är lik den andra men många situationer är detsamma och det skadar mig mer en gör bra.
Men jag vill klart ha ett bra liv det tar bara längre tid för mig en för andra, och det är så kan inte göra något åt det faktiskt! Och det sårar att ingen någonsin kunnat stanna för min skull jag har fått offra mycket, japp det har jag och det är ingen överdrift.
Jag vet inte känns som att det bara rinner av mig hela tiden, jag kommer en bit då måste allt bara fucka upp det för mig.
Är det inte läkare är det älskare partners och det ena med det tredje.
Jag säger inte att jag är perfekt och jag söker inte det perfekta det slutade jag göra för länge sen, finns inget som är perfekt.
Jag har ägnat dagen åt att vara hos tandläkaren och hjälpa min far med att tvätta, var en kort sväng hos min syster och tog en kopp kaffe.
Nu är jag tillbaks här, och jag vet inte ärligt mina senaste dagar är riktigt helvete, och det är fortfarande skört men bättre att prata om det en bara stänga ögon och öron.