Att bli vuxen.
Finns det något värre en att fylla år och veta att man bara blir äldre.
Tror det här med kriser hit och dit slog mig redan två år sen.
Alla sa men du har ju haft fria ungdomsår, nej sa jag mestadels har jag känt mig instängd och stressad på samma gång.
Att få så mycket gjort på kort tid medan man ska formas först, flytta runt till skolor och bygga en framtid fast jag ville leva livet och känna lite frihet.
Jag gick alltså inte efter ”livskallen” att plugga och sedan gå ut skolan samt skaffa jobb på en gång.
Den här mallen studera få jobb och familj, jag hade vissa drömmar men tänkte på att leva först.
Annars blir det tvärt om när man väl står där med familj och barn på armen ångrar man sig i stället, och undrar vart fan livet tog vägen?
Nå väl jag har faktiskt haft jobb dock inga fasta tjänster vilket idag ger konsekvenser i negativ form, och jag gjorde ett val.
Mitt val var att leva mitt liv i unga år medan jag kunde och skaffa erfarenhet utifrån, sedan ta tag i skolan en gång för alla.
Just då hade jag ingen som helst ambition och jag slarvade bort den tiden till att leva livet, delvis känna mig fri och umgås med vänner samt festa svar ja!
Nu är jag först mogen för att studera klart känner jag, må hända att andra kallar mig lat och omogen med mer, det är inte deras kropp eller liv utan mitt.
Själv fallet ångrar jag mig ibland att jag inte bara tog den där examen och kämpade i stället för att slänga dövörat till och göra det jag själv ville!
Jag var gravid två gånger det fick jag också äta upp av folk för att jag gjorde abort, de båda gångerna kände jag mig så illa tvungen att göra det för barnet skull, tänkte för en stund att jag skulle behålla det båda gångerna men jag gjorde inte det!
Men idag skulle jag inte göra det trots min utredning och även om jag har en väg att gå för att jag inte ens försökte vid yngre ålder.
Jag är endå mer mogen idag en för några år sen, och samma utsträckning fester som då är det inte längre, det är inte samma glöd och lust för det mer.
Och fast jag har mer att jobba på så är jag en då framme vid 30 års ålder, vilket för mig är stor omväxling.Ni tänker vad blir annorlunda? Bli vuxen någon gång kanske livet kan inte alltid vara en fest hela tiden, och fria händer att göra vad man känner för.Jag börjar inse det att viss plikt har man i livet.
Plikt först och främst för mig själv skulle jag vilja säga, innan jag har någon annan eller annat att kämpa för utöver mig själv så återstår min egen plikt! Nämligen mig själv så som folk sagt och det har jag vetat länge.