Tankar och dikter

Jag säger mina ord

Jag slänger ur dom precis där

Även om det var fel eller rätt

Kan inte göra något ogjort från förut

Försöker se framåt och gå mot drömmen

Du stannar kvar där du alltid levt

Jag förstår att livet präglas hårt där ute

Min kompetens ligger inte i jobb och pengar

Min erfarenhet ligger i varje möte med en som du

Jag är inte arg bara lågmäld en dag som denna

Inget man vill ska bli sin egen dröm blir sådan

Det är bara en önskan och ett mål att köra mot

Jag kan inte göra mera för dig nu

Men ändå kan jag vara din vän på sikt

Det är ungefär så det varar i våra liv

Extremiteter jag älskar till viss del det, och då menar jag inte ur sjukdoms syften.

Jag är glad och inte speciellt nere just nu, inte min period av tårar och förtret.

Även om alltid saknad finns där så pallar jag just nu, jag var på smink party med syster och mor igår, en gudomlig kvinna måste jag säga, i sina bästa år som fick mig att inse jag är vacker! Jag behöver inte lovordas om det av bara någon utan hon arbetar som kosmetolog och kan lyfta fram det bästa. Även om det är hennes jobb fick det mig att inse jag har det där lilla extra. Hon var lång och mycket vältränad med en mun som sa rakt ut det man både vill höra och inte, ibland behövs det någon som inte känner en som person alls.

Jag sa som det var smink för mig har vart en slags klädnad, utan färg och ton har jag känt mig naken säkert fler kvinnor som känt så någon gång, man vill ju vara fin och tycka om sig själv.

Och det här var vad jag behövde… se det som patetiskt eller inte men jag fullkomligt gillade att bli omhändertagen och tillrätta visad, hon är 43 år och fått fem barn syntes inte, jobbar numera hemma före detta civil ekonom och tränar yoga hon kom med så bra tips och svar att man kände sig triggad in för något sånt!

Jag tog tipsen med mig och faktiskt nått resultat, mina ögon syns utanför mycket klet men med en färg ton som anpassar mitt ansikte och hårfärg as snyggt måste bara ge dig creds Anna för din insats igår mycket givande och lärorikt på alla sätt!

When words do not be enough to explaining.

Moreover, they wonder and ask.

You want to only to avoid everyone’s thinking.

Does not want to listen or to consult some other council.

You want to cope with this alone.

Moreover, you do not want to contribute in some big drama.

The feelings are left and judgement goes deeply.

The days go and one has left the hope someone somewhere.

Permanent it feels as the time stands still and nothing happens.

I want to only to have you near myself.

In addition, I lack those hugs.

Speak with unknown people feel far from.

In addition, despite that I do other things too sow is you in my memory constant.

Moreover, I try to pick up the pieces that are left.

Ångest är det värsta jag någonsin upplevt i mitt liv.

Och många har känt av det och kanske vet de hur det känns.

Jag försöker göra saker men mitt i natten är det lite svårt.

Helt oförberett kan jag börja skrika av alla hemska drömmar.

Och vaknar kallsvettig om mornarna ibland, är jag ute bland folk jag inte känner blir det värre.

Sen finns det dom som säger att de vart med om det, ändå lämnar dom en ensam och springer iväg.

Jag har ingen annan att förlita mig på i dom sekunderna som mitt roliga vänder i smärta och andlöshet.

Jag håller ingen för att tvinga dom uppleva det, jag vet inte hur man förebygger dom ens, terapi eller bara försöka nonchalera dessa attacker.

Jag funderade på allt möjligt igår vad som sker, och på mina systerbarn vad de har för gener.

Hoppas att de slipper det här genom livet, det är inget roligt att bära med sig.

Det förstör mycket och gör andra oroliga i omgivningen, man försöker så gott man kan bearbeta händelserna, på dagtid och kvällar går det väll bättre för då pysslar jag med saker hemma och tittar på film, men på nätterna har jag inte direkt någon kontroll över dessa.

Och om folk säger till mig att på natten ska du sova, ordna en träklubba som nockar mig för en hel natt, det funkar inte att påverka vad som sker på natten, om jag har en mardröm bara kan det lilla utlösa det här.

Vad ska jag göra åt det vet inte riktigt är inte som att jag själv bestämmer när det utlöses.

Och folk som ser det här vet inte vad dom ska göra, eftersom inte jag kan förklara vad dom jämt kommer av så blir det svårt.

Ibland kan det handla om tomhet eller bara övergivenhet, är det mycket kaos runt omkring kan jag också utlösa dessa attacker.

Jag har haft ångest sen jag var tolv år, och det jag minns av sånt är att det alltid vart lika.

Dom som inte orkat stanna kvar har bara sprungit fast de kanske får vara med om det själv en dag.

Jag ser diagnoser som ett hinder och nedlåtande av mänsklighet.

Alla som har skolad utbildning inom psykiatri kan sätta diagnoser.

Dom tar en bunt med tester och du får skriva i dom, steg för steg så drar man det till en sjukdomsbild.

Jag vet faktiskt inte vad jag har och inte har det vart något jag strävat efter att få veta.

Har nog försökt undvika det här länge nu, kom ju ihåg hur allt började och vilka svar man aldrig nådde.

Jag hade så svaga symptom av dessa diagnoser att det förvärrades och tog längre tid.

Men visst vet jag att min personlighet syns mer i mängden, jag är utåtriktad för det mesta, men kan vara väldigt fumlig ibland rent allmänt.

Utanpå syns det inte direkt defekter på mig vad man som läkare och anhörig uttalat sig om.

Ett praktiskt ämne för mig att jobba med går före det teoretiska, men har alltid givit mig den på att öva in saker, även om det tar stopp och raseri förväntas komma.

Jag har alltid vetat att jag inte är som andra, ändra har man givit det uppmärksamhet eller ingenting alls, jag vill bara bli sedd som andra trotts en liten defekt till sjukdom.

Jag vill inte gå i särskolan och behandlas efter marginalerna att bli begränsad.

Det har vart så en större tid av mitt liv, man har inte vågat låta mig göra något misstag eller fel själv, utan man har gått mellan med en fot hela tiden.

Det har inte lärt mig att ta hand om mig själv på samma sätt som en del andra har, kanske hade jag vart mer hård hudad och lite mer självständig om jag fått lära mig att vara det.

Jag känner inte att jag fått veta hur man klarar sig själv riktigt i vuxna livet, ärligt så hade jag alltid folk omkring mig ständigt.

Och oavsett vad jag har hade det vart en lärdom för mig trots att jag måste inse mina brister och vart det faller, visst måste jag ta hänsyn till min förmåga att lära mig saker i min takt.

Men det innebär inte som många tror att jag bara vill umgås med likasinnade diagnostiserade människor! För många med samma problem och bunta ihop dom till en träff skulle få mig till mindre krupp! Jag har gått i skolor där man satt mig med värsting eleverna som har både det ena och det andra för att lära sig acceptans?

Mitt svar på det är, det är väldigt individuellt vad man trivs med.

Och jag är inte den personen som endast vill sitta i en grupp med människor som lider av olika problem, jag skulle inte kunna fixa det ärligt.

Jag vill ha lite av varje känna av den ”normala” världen också lära mig att kunna fungera ihop med folk utan diagnoser och diverse andra problem.

Men tack vare att man många gånger tutat i mig att det här inte går och jag har lyssnat för mycket på andra så har jag blivit strikt begränsad i mig själv!

Nyår vart rätt lugnt för min del, var hos mor och far och åt samt gick ut och ställde mig på lilla torget och glodde på raketer, jag som är skiträdd för sånt sen jag nästan blev av med foten nyåret 1996, det var då festen började liksom bra början liksom.

Där ser man hur det kan gå, jag är för närvarande inte samma entusiast inför nyår med andra ord, att stå en bit ifrån alla raketer är att rekommendera och att få tag i bra grejer.

Annars blir det som igår när tolvslaget slog här och alla hade sina glas champagne utom jag, jag drack en lätt cider till tolvslaget och stod under ett brett tak.

Man såg hur folk tände på sina fyrverkerier och stod bara någon meter ifrån, paff sa det en del åkte i träd och bland parkerade bilar.

Jag minns fortfarande det första nyåret och vad alkohol kan medföra, jag stod där utan ont anande min syster och hennes dåvarande lite längre bak, hade mina snyggaste pumps och en vacker kort klänning med uppsatt hår, stod där med mitt glas medan någon skrek gott nytt år min förlorade mamma? Nå väl jag hör min syster skrika Carina se upp, jag tittar bak bara några sekunder kasta mig åt vänster snödriva, och tappade den ena skon mitt i vintern.

Ja det var sista gången jag drack i samband med nyår i alla fall, och samtidigt försöka njuta av tolvslaget.

Hur som stod jag på torget och tittade en stund sedan när det började bli litet kaos med folk och bröten sprang jag lätt hem och det är inte ofta jag springer!

Jag tänker också på alla stackars djuren som ska infinna sig med dessa stora bomber och allt vad det nu heter små ungar som kastar smällare med målsmans underskrift, fåglar flög panikslaget över torget som jag såg det, och de syns inte så dags mitt i natten annars.

Jag tänkte hua vilket liv de måste höra med deras syn och hörsel!