Tankar och dikter

Ångest är det värsta jag någonsin upplevt i mitt liv.

Och många har känt av det och kanske vet de hur det känns.

Jag försöker göra saker men mitt i natten är det lite svårt.

Helt oförberett kan jag börja skrika av alla hemska drömmar.

Och vaknar kallsvettig om mornarna ibland, är jag ute bland folk jag inte känner blir det värre.

Sen finns det dom som säger att de vart med om det, ändå lämnar dom en ensam och springer iväg.

Jag har ingen annan att förlita mig på i dom sekunderna som mitt roliga vänder i smärta och andlöshet.

Jag håller ingen för att tvinga dom uppleva det, jag vet inte hur man förebygger dom ens, terapi eller bara försöka nonchalera dessa attacker.

Jag funderade på allt möjligt igår vad som sker, och på mina systerbarn vad de har för gener.

Hoppas att de slipper det här genom livet, det är inget roligt att bära med sig.

Det förstör mycket och gör andra oroliga i omgivningen, man försöker så gott man kan bearbeta händelserna, på dagtid och kvällar går det väll bättre för då pysslar jag med saker hemma och tittar på film, men på nätterna har jag inte direkt någon kontroll över dessa.

Och om folk säger till mig att på natten ska du sova, ordna en träklubba som nockar mig för en hel natt, det funkar inte att påverka vad som sker på natten, om jag har en mardröm bara kan det lilla utlösa det här.

Vad ska jag göra åt det vet inte riktigt är inte som att jag själv bestämmer när det utlöses.

Och folk som ser det här vet inte vad dom ska göra, eftersom inte jag kan förklara vad dom jämt kommer av så blir det svårt.

Ibland kan det handla om tomhet eller bara övergivenhet, är det mycket kaos runt omkring kan jag också utlösa dessa attacker.

Jag har haft ångest sen jag var tolv år, och det jag minns av sånt är att det alltid vart lika.

Dom som inte orkat stanna kvar har bara sprungit fast de kanske får vara med om det själv en dag.