48-åring dog av antabus-kuren
DROG MOT ALKOHOL Antabus kan delas ut i många former. Här på bilden delas den ut i drickbar form. Meningen är att medlet skall omöjliggöra alkoholintag.
Foto: BIBBI JOHANSSON
Experter varnar för livsfarlig biverkning
Antabus kan vara livsfarligt för personer med sprit- och leverproblem. Nu varnar experterna för riskerna.
En svensk 48-årig man avled hastigt efter en antabus-kur.
Hittills har tre personer dött och 157 fall av biverkningar har rapporterats in.
Den 48-årige mannen hade högt blodtryck och behandlades med medicin mot detta. Han hade också spritproblem och fick antabus.
Levern orkade inte mer
Plötsligt fick han gul hy, blev trött och kände sig medtagen. På sjukhuset tillstötte leversvikt och njursvikt.
Han avled innan han fått en ny lever transplanterad.
– Det första tecknet på att något är galet med levern är att ögonvitorna gulnar.
Så äter man antabus och detta händer är det bara att ge sig iväg till doktorn.
– Drabbas man också av trötthet och känner sig allmänt medtagen kan man vara illa ute, säger professor Björn Beerman på Läkemedelsverket.
Symtomen dyker upp mellan 1,5 till 3 månader efter påbörjad kur.
Om inte medicineringen avbryts i tid kan den leda till döden.
– Sammantaget måste man nog säga att fördelarna med antabus ändå överväger, säger professor Björn Beerman.
Fortsätter att använda antabus
I den nya alkoholistvården använder man fortsatt antabus, men med måtta. Det sker under kontroll, både vid utdelandet och när det gäller kontroll av levervärdena.
– Undersökningar har visat att antabus inte har någon effekt, om man bara delar ut preparatet, som man gjorde förr, säger Markus Heilig, klinikchef på Beroendecentrum syd i Stockholm.
Däremot kan antabus fungera om man kontrollerar att patienten tar preparatet eller om man gör ett kontrakt med patienten om behandlingen eller sätter in psykosocialt stöd samtidigt med medicineringen.
– antabus dämpar inte suget efter alkohol. Det finns det andra mediciner som gör, Campral och Revia. De har inga biverkningar på levern.
Anita Hansson
Sitter här i min lägenhet och ska snart lägga mig, ett upprörande samtal med sin partner mitt i allt.
Jag har haft lock för öronen hela dagen vaknade så, och den där halvan av medicinen jag fick i Torsdags hjälpte inte mycket. Jag känner av liknande symptom fortfarande och funderar på att byta helt ärligt, men sen är det väldigt mycket aggression också mot vem gör jag det här för mig själv eller någon annan? Tycka och tänka om andra är alltid lättare det vet jag själv absolut, fly från problem är jag mästare på om jag vill.
Och jag har aldrig sagt att mitt liv är utan fel och brister som sagt listan verkar bli längre om man gräver enda ned till botten av det, men där har jag ju redan varit , vilket är olika från person till en annan. Kontroll eller inte det största problemet i mitt liv egentligen inte enbart över mitt eget liv utan det som kretsar kring det, från saker jag ska göra och vill till personer i min närhet. Jag vet att ja måste trappa ned den värsta sorten kontroll, vad är jag rädd för kanske att gå på nit efter nit av oärliga människor som vänder till det i stället för att hjälpa, förr var jag ju väldigt mycket mer naiv därför jag hamnade i mer trubbel så med min diagnos vilket bara är ett namn ingenting annat. Men Aspberger och Add i samma kropp och enligt läkare beroende personlighet oj listan blir längre och längre, var som gruppen jag går till en så länge frågade kan vi ha dig som testkanin det här med antabus problemet?
Ja visst sa jag skäms inte och nedvärderar inte mig själv för det alla har vi problem på ett eller annat sätt.
Vilket inte andra verkar tro om säg själv som sagt lättare att fokusera på andra en säg själv alltid jag vet! Och jag blir seg och trött vill inte göra någonting det här är inte jag… det här är sjukt och jag medger det att behöva hålla reda på mer en mig själv är tröttsamt, bara jag själv som kan lägga ned det men hur utan att bli blåst på konfekten liksom? Ja jag litar på mig själv mer en andra och det är också grejen i det hela har kompisar men aldrig riktigt några vänner som förr de flesta dog före mig sorgligt nog, de hade väll inte alltid heller valt rätt liv, men så är det sedan dess har det varit svårt för mig att acceptera och hitta nya, är väldigt personlig av mig så jag söker väll kanske inte en bästa kompis längre men vänner att umgås med som förstår och lyssnar precis som jag, bara man inte omvandlar sanningar så jävla mycket vilket verkar vara det enda jag ibland kan hitta även partners tyvärr, alla är inte så hela tiden jag har inte heller alltid varit ärlig eftersom jag levt ett rätt så ohälsosamt liv alltså, och så är det ju men jag kan åtminstone säga det rakt ut.
Jag måste faktiskt skriva detta, varför talar man inte om för patienter som tar antabus att det kan förekomma depressiva tendenser och eventuellt till Schizofreni?
Jag vart ombedd att ta Antabus mot alkohol intag, även fast jag sagt länge att mitt problem är också depressions relaterat, så ger man mig ändå Antabus. Att det kunde ge reaktioner som allergi visste jag men inte resten, och alla mår inte bra av det alternativet så jag frågar om det finns något annat för mig.
I tisdags när det gått cirka nio timmar från det att jag tog Antabus började saker ske i kroppen, den effekten vill jag aldrig mer uppleva och det kan jag säga rakt ut! jag tar ibland tabletter mot ångest och depression i form av Oxascand det har jag sagt i min grupp, det sade jag även till sköterskan i mottagningen, hon försäkrade om att det inte skulle vara något som helst problem? Eftersom jag inte fått något utskrivet av mina psykologer förut så finns det nog en förklaring de anser att jag mixtrat så mycket med olika saker att de vill vänta och se, den informationen har jag givit också! Att jag valde själv att gå med i grupp mot beroende var mitt val och att jag har problem är ett fakta, men jag tänker inte få mer problem av detta.
Jag försökte lägga mig ned och sova i tisdags kväll men kunde inte så jag tog en lugnande tablett, det vart lite dåsigt och jag höll på att somna när jag fick världens hjärtklappning och kliningar i hela kroppen, andnöd och skakningar som inte jag någonsin upplevt förutom efter intag av kokain, här ger man mig en tablett utan att kolla vad jag har haft för direkt bakgrund och vad jag har tagit under tiden utan Antabus som leder snart näst intill panik slag och uppvaknande på tre röda sekunder, jag vart helt hysterisk och började gå runt i lägenheten hade just varit hos mina föräldrar och rökt cigg samt druckit kaffe som vanligt, inget hände då men sen pang världens jordbävning i hela kroppen, jag ringde Karolinska till och med nu dör jag! Jag hann tänka mängder av saker hinner det komma någon om det blir värre, tappade helt kontrollen på vad jag gjorde tog telefonen och kom till polisen shiit 112 liksom helt fel! Ringde nummer upplysningen för att ringa K. S och fråga vad jag skulle ta mig till fick vänta i växeln tills någon svarade och detta var akut sabla idioter! Jag fick som tur var prata med en sköterska som bad mig andas lugnt? Lugnt ja visst detta gjorde mig mer nervös men hon sa blir det värre får du ringa igen vänta en liten stund! Men jag har ju inte druckit alkohol och även om jag hade det vänta en liten stund! Visst jag kan ligga här och dö tänkte jag i min ensamhet medan älskling var på jobbet.
Jag lyckades ta på mig ytterkläderna och skor med dessa skakningar och ta mig till mina föräldrar vilket var tur att de var hemma, jag satt där ett tag tills det lugnat säg och tänkte det här måste jag ta upp med beroende mottagningen genast! Jag var där idag och de konstaterade då att du kanske inte tål antabus? Nej tänkte jag precis det var vad som slog mig när det kom på tal då de angav lite av effekterna.
Jag är på riktig dåligt humör idag, sov dåligt och vånda idioter samlas och det känns uwee.
Alla som ska tycka och tänka men i slutet är det jag som bestämmer, exakt jag ingen annan!
Idag åkte jag ned till beroende mottagningen och satt där å väntade mötte två från min motivations grupp, alla verkade samlade med tunga steg gick jag in, stämplad som idiot och missbrukare i vissas ögon tack! Ja jag har haft problem med människors syn på hur jag bör leva länge, mitt kontrollbehov m.m. Ja jag vet under omständigheter kanske ni borde titta i spegeln själva och se hur perfekta erat jag är? Men så nog vet jag mina egna problem och att jag bör göra något åt dom, periodvis har allt gått susen och jobb varit okej visst ingen fast tjänst men jag duger hallå! Jag ska göra det som är okej för mig så sätt skaffar mig mentor tror jag i vad som är bra eller inte, hittills är alla så jävla fega för att säga saker rakt ut förutom en! Tack för det min vän N ja hela namn bör inte nämnas i B-loggar utan till låtelse, i alla fall jag har länge väntat på att någon ska säga exakt det som behövs, gör det här nu! Du är inte i form eller vad dom nu tycker men inte på ett otrevligt sätt, jag har nog med otrevligt folk i gammal garderob, det är inte hjälp att trycka ned med flit utan riktig hjälp- stöttning.
Men jag klev in på den mottagningen med gråt i halsen inte för att jag ska sluta dricka men för allt annat som korsar mitt fucking liv, inte bara ett problem utan fler nå väl där inne så tog jag det utspädda drickat som de gav mig, en jätte trevlig sköterska som försökte muntra upp med bra ord vilket hjälpte mycket.
Nu är jag hemma igen, och har precis betalat räkningar som jag ska, och fördrivit tiden att försöka prata med någon förnuftig person som har lite innanför huvudet, mer mentalistisk person får man leta efter en du N tack åter igen men jag vet du skiter i resten bra sagt!
Tolvstegsprogrammet och diagnoser du hoppar högt jag vet, inte bara du en del andra också nog för att jag legat i risk zonen ett bra tag, samt ta säg i kragen vore lättare om man hade haft den stöttningen tidigare från dig eller någon annan.
Hej här kommer jag först nu och tycker gör si och så, ja bra ord på vägen känns alltid bra.
Måste skriva idag, en upp och ned vänd dag för dom flesta i min närhet. Kände bara för att vara och varje gång något stort inträffar som för mig är jobbigt så går jag gärna undan.
Men de flesta vet om det dock försöker älskling få mig att vara med mer innan det sker något som död t.ex.
Men det är ju naturligt vi föds och dör, som det står i bibeln av jord är du kommen och av jord ska du åter dö.
Även om det är så, så vet jag att varje gång människor ser ut att lida nästan ända in till slutet av tiden drar jag mig undan även när jag själv mår som sämst, jag vet att inget kan få mig att må bättre förutom jag själv och att kämpa vidare. En kram eller två känns alltid lättare så är det ju, nu idag var jag på begravningen för mormor halva hennes släkt kom, jag orkade inte intressera mig mer en jag gjort tidigare för dom, bara dom närmaste som jag känner till bekommer mig ungefär och min älskling. För er kanske det är ett underligt fenomen att jag inte bejakar släktträdet mer? Men jag har liksom aldrig haft den nära bekantskapen med en del som andra och med tanke på att min mor och far inte heller haft det så blev det bara en massa prat och ingen verkstad liksom.
Men mormor och även de andra som farmor samt farfar ja de står ju närmast mig kanske mer mormor och farmor en resten varför? De var äldre till sättet och att växa upp men förstod mycket mer. Begravningen ägde rum i Sundbyberg där större delen av vår släkt bott även om de växte upp nästan alla på landet.
Älskling tog modet till säg som annars är lik mig med att visa känslor öppet, att hålla omkring mig fast jag kunde inte stor gråta som en del andra, tårarna fanns där men jag har så svårt att gråta i grupp mitt största problem, jag gråter inombords i stället när ingen ser och hör dock bara om någon kommer på mig vilket jag avskyr. Alla har sitt men jag kan stå för det ändå vilket är stort steg för mig.
Älskling som då själv liksom jag begraver känslor lättare och i stället tränger in de i ett hörn så bildas där ett psykiskt tryck som jag inte hanterar så bra, efter ett tag när ceremonin var klar så gick jag ut, mycket ljusare vart det när de slog upp portarna till kyrkan, de levande ljusen var fina älskar det oavsett död eller levande.
Hur som helst det slutade inte där vi fortsatte till fikat och väl där på stället så fick min farfar ett blodtrycks fall och började gurgla, jag tänkte inte han också? Skräck sceneriet om att alla börjar dö plötsligt kom framför mig, och jag hanterar inte det så bra annat med mig själv. Min pappa som också i onsdags fick stickningar i bröstet och fördes till sjukhus med ilfart, där man konstaterade att en hjert infarkt var på väg, livet känns just nu väldigt tungt allt står still och då menar jag still. Det gör mig galen ärligt talat att inte ta fler cigg och dricka den där satans alkoholen är värre nu en innan, men idag fick jag sådan jätte stöd av älskling är stolt över hans insats, trodde först han skulle dra säg undan det här då han inte heller ser ut att gilla dessa, vem gör det i och för säg? Nej jag kunde inte säga till alla att det var mormors begravning idag men hon finns på Lötsjön Kyrkogård om man vill, vi var bara en liten sluten grupp för nära och anhöriga så det var liksom inte tid för att ringa alla, jag vet hon tyckte om många och liksom jag gör men det är som de är, huvudsaken att hon vilar i frid och att hon slipper ha ont mer.
Jag hoppas ni som väldigt gärna ville ta farväl har överseende med detta, jag visste inte vilken tid det skulle bli förens i förrgår och dessutom trodde jag det var öppen begravning vilket det inte var så men som sagt man kan besöka henne där eller bara gå dit och tända ett ljus kanske
Tid och egenskaper, jobbiga företeelser som inträffar i mitt liv. Vilket gör mig mer eller mindre nervös ibland.
Har svårt just nu att hantera stress även om jag lätt hetsar upp mig själv över onödiga saker, det blir så när man levt ett liv som jag och många fler. Tyvärr verkar många ha svårt att förstå att det inte bara är att stänga av knappen där det en gång började, man får lära säg långsamt för att inte nå något slags hysteriskt utbrott. Jag älskar dig och de som står mig närmast men alla är vi olika och hanterar saker bra eller inte. Som jag sa tidigare det här med uppriktighet anledningen är ju så att jag själv också levt under lögner tidigare, men kändes mycket bättre när jag sa sanningar fick alltid dåligt samvete, och det är normalt.
Vad som är normalt eller inte verkar svikta ganska grovt från person till en annan, att få första intryck av en dåre som springer och viftar med vuxna leksaker i ansiktet när man inte känt sin kille länge t.ex. är inget jag är van vid och att den som står bredvid mig säger att så är det här? Inte för att jag kan tro att alla uppför säg så rent ärligt även om det inte är fel att äga en massage stav nutid. Och då har jag varit väldigt öppen bland mina vänner som känner mig, jag har gjort mycket galet som andra säkert skulle rynka på näsan för, och det är ju så men så vad ska jag göra åt det liksom. Jag kan bara fortsätta vara jag åsikter och folks tänkande kommer alltid vara som det är även mina, men det är väll just det jag säger dom rakt ut vilket medföra mycket bråk ibland verkar det som.
Men har slutat delat upp mig på två delar för att den ena gruppen människor tycker jag ska släppa taget mer, eller för att den andra skaran människor anser att det var fel och att jag borde bli en ordentlig flicka vad det nu är? I denna tids episod vi är inne så har nog dom flesta tappat allt grepp om vad som är rätt moraliskt sätt eller inte.
Jag försöker inte slänga energi på sånt som gör mig uppretad kan aldrig ändra andra endå bara mig själv!
I morgon ska jag till Beroende mottagningen och ta prover, inför tolv stegs programmet.
Även då jag inte hela tiden skött mig nyktert, har inga ursäkter för det bara lära mig att ta mig samman. Och göra det för egen skull men det är ingen lätt uppgift, men jag måste försöka för den delen att jag inte vill bli offer för alla sorters onödiga sjukdomar. Sjukdomar har jag tillräckligt som alltid följer mig livet ut men som kan förbättras, jag får stå på egna ben själv.
Att förväntas stöttning från nära och kära går aldrig då en del av dom inte förmår eller har känslan för det helt enkelt, och nej det är inget hot.
Så om alla brister och fel jag har är det enda som räknas, verkar som det på en del andra.
Man säger en sak liksom mig ibland men menar något annat, där jag kan medge det och faktiskt lärt mig be om ursäkt. Förr kunde jag aldrig det fast känslan fanns där av att ha gjort fel, idag är det lättare men främst be mig själv om ursäkt för att förlita mig på folk bland annat. Människor jag trott funnits där för mig men i stället hjälpt min beroende personlighet att frodas mer, att stå själv mot grupptryck och dylikt när man är svag är hårdare en man tror.
Det känns som hela världen har åsikter och tankar att så ska man leva för att uppfattas korrekt eller bra person. Jag tror liksom inte det funkar förutom om man själv vill innerst inne, och jag ska verkligen försöka nu när jag får chansen till hjälp av professionella personer.
Men samtidigt även om det är upp till en själv så återkommer vi hela tiden i min grupp att stöd behövs själv klarar man det inte, jag brukar säga och om man inte får det men det kan krävas av många?
Som sagt att stå bredvid kan vara nog svårt men att bara stå där och komma med commandon utan att ens höja ett ögonbryn med mening. Det spelar ingen roll har inte tid med tjafs för det tar min energi, och dåliga stöttningar behövs inte säg då hellre ingenting.
Och vill du byta ut mig mot någonting du tror är bättre så visst, nog för att min sjukdom är svår och är man inte stark och kapabel att leva med andra som är annorlunda så bör man gå ganska snart!
Are included in a group with unknown
Same problem arises
Overall irrespective of whom it is
I am special as you
With properties, you do not desire to arouse sometimes
A cruel girl in a young body
Will imagine adult but refuses to become old
The bitterness has time to up along with each time I see one as you
Games and lies
Why would I respect you and to ask about apology
Has you ever done it pursue someone
The words on the picture I’m sorry everyone you done poorly
The first is to apologize my self
Why did you go and ask for apologize from people that doesn’t deserve it
Jag funderar och tänker tillbaka ibland, jag var verkligen vild när jag var yngre.
Sprang ifrån mor och far i affärer fastnade hos okända människor och fikade helt sjukt egentligen. Fast mina föräldrar lärde mig den där regeln följ aldrig en okänd? Vad fan är det tänkte jag de är snälla och bjuder mig på fika haha men de gjorde mig ingenting, eftersom de jag följde efter oftast tillhörde min systers vänskaps krets eller kvinnor som hade små barn då jag älskade bebisar över allt annat, tiderna förändras men kan fortfarande känna igen det där våghalsiga lite gran och alla är snälla! Visst vissa var snälla hade min roligaste tid när jag var med brorsor till min syster kompisar eller andra kill kompisar, de lärde mig ju fula trixa och rädda mig själv när fara var framme, dock har det gått både bra och dåligt som sagt.
Jag minns skräck upplevelser som gör att jag heller inte vågar mig på vissa saker eller moment, som åka fort med motorcykel eller liknande fart och höjd fånigt rädd haha
Min systers kompis brorsa hade den lyckliga uppgiften att roa mig då syrran och hennes kompis ville umgås själva, och han fick stå skylt docka haha jag fick lov att åka motorcykel, vilket han tyckte var jätte roligt, denna tid var vi mycket i sommar stugan. Jag minns att han föll med mig på några gånger då han skulle styla som killar kan göra, ja sen vart det inte en av mina största intressen precis eller åka skoter som älskling gärna ville att jag skulle pröva*lol
Fasa jag avskyr höjder och fart på samma gång haha liksom och det vart inte bättre mindes direkt den där gången jag föll omkull givetvis åkte vi inte så fort som tur var men ändå!
Även som att skjuta med luftgevär och diverse när man levde i skogen tre månader om året, sommarloven var alltid samma sak, jag tvingades för att inte dö av tristess umgås med min systers kompis bröder och systrar, de bakade trolldeg med mig jag fick mjölka kor.
Jag vart även efter det rädd för kossor och tjurar därför mina spretande ben och viftande armar gjorde att jag satt i klaveren hela tiden*lol fortfarande är det lite så.
Hej på er allihopa nu är det dags att skriva bloggen, ja vad ska man skriva idag något läsvärt eller bara en egen uppdatering.
Tiden går och jag hoppas alltid att saker kan bli bättre är inte personen som gillar att ge upp på en gång, jag kämpar väll på så länge det går.
Ni tänker vad är det nu? Alltid något men rätt avslappnande att skriva av säg ibland när tankarna snurrar upp säg och man inte direkt får något gehör dit.
Jag vet att mitt sätt att prata lätt trissar upp människor, med mig kan man inte vara rädd att umgås runt eller vara ihop med, jag tolkar givetvis som alla andra olika beroende på toner och sätt att visa sitt kropp språk på.
Även jag har mitt sätt att vara på och föra mig vilket andra möjligen kan missförstå, men är det något jag måste ha och är beroende av för alltid känns det som, är gehör för känslor tar ofta upp det i mina dikter alltså är det av vikt, har alltid varit en sällskaps människa oavsett gott sällskap eller inte, och det kommer nog alltid vara så.
Jag har svårt att liksom bara stå vid sidan av någon som delar mitt liv på ett eller annat sätt, den klassiska symptomen för utanförskap säger läkare då det handlar om Aspberger, men jag vill nog vända till att det är olika också vissa behöver aldrig någon vid sin sida så djupt och nära, de avundas jag inte men det är jobbigt att vara beroende av denna konstanta närhets krävande kärleks relationerna.
Alltid såras någon på ett eller annat sätt ofta jag själv eftersom jag går in så djupt i relationer och faller väldigt hårt, men börjar hinna med mig själv mer nu och kan se på sikt om det skulle hålla i längden, förmodligen inte, och min mor frågade mig sist vad vill du? Vad vill du med ditt liv för en gång skull? Hon tycker jag har väntat alles för mycket på andra och räddat andra själar för mycket, möjligt med min personlighet och den ofta nämnda bokstavskombination så blir man lätt sådan.
Jag vet vad jag vill med mitt liv säger jag åter igen, vill ha ett någolunda normalt liv försöker nå dit också, som familj och barn, resor och kärleks relation där partner eller vänner inte är rädda för lite mothugg av mig eller tvärs om, man kan inte alltid springa från allt. Jag har själv sprungit från olika argument och vägrat lyssna men många gånger har det även hänt mig som tar så jävla mycket på mina krafter!