Överaskningar kan vara både på gott och ont.
Sitter här i min lägenhet och ska snart lägga mig, ett upprörande samtal med sin partner mitt i allt.
Jag har haft lock för öronen hela dagen vaknade så, och den där halvan av medicinen jag fick i Torsdags hjälpte inte mycket. Jag känner av liknande symptom fortfarande och funderar på att byta helt ärligt, men sen är det väldigt mycket aggression också mot vem gör jag det här för mig själv eller någon annan? Tycka och tänka om andra är alltid lättare det vet jag själv absolut, fly från problem är jag mästare på om jag vill.
Och jag har aldrig sagt att mitt liv är utan fel och brister som sagt listan verkar bli längre om man gräver enda ned till botten av det, men där har jag ju redan varit , vilket är olika från person till en annan. Kontroll eller inte det största problemet i mitt liv egentligen inte enbart över mitt eget liv utan det som kretsar kring det, från saker jag ska göra och vill till personer i min närhet. Jag vet att ja måste trappa ned den värsta sorten kontroll, vad är jag rädd för kanske att gå på nit efter nit av oärliga människor som vänder till det i stället för att hjälpa, förr var jag ju väldigt mycket mer naiv därför jag hamnade i mer trubbel så med min diagnos vilket bara är ett namn ingenting annat. Men Aspberger och Add i samma kropp och enligt läkare beroende personlighet oj listan blir längre och längre, var som gruppen jag går till en så länge frågade kan vi ha dig som testkanin det här med antabus problemet?
Ja visst sa jag skäms inte och nedvärderar inte mig själv för det alla har vi problem på ett eller annat sätt.
Vilket inte andra verkar tro om säg själv som sagt lättare att fokusera på andra en säg själv alltid jag vet! Och jag blir seg och trött vill inte göra någonting det här är inte jag… det här är sjukt och jag medger det att behöva hålla reda på mer en mig själv är tröttsamt, bara jag själv som kan lägga ned det men hur utan att bli blåst på konfekten liksom? Ja jag litar på mig själv mer en andra och det är också grejen i det hela har kompisar men aldrig riktigt några vänner som förr de flesta dog före mig sorgligt nog, de hade väll inte alltid heller valt rätt liv, men så är det sedan dess har det varit svårt för mig att acceptera och hitta nya, är väldigt personlig av mig så jag söker väll kanske inte en bästa kompis längre men vänner att umgås med som förstår och lyssnar precis som jag, bara man inte omvandlar sanningar så jävla mycket vilket verkar vara det enda jag ibland kan hitta även partners tyvärr, alla är inte så hela tiden jag har inte heller alltid varit ärlig eftersom jag levt ett rätt så ohälsosamt liv alltså, och så är det ju men jag kan åtminstone säga det rakt ut.