Kärlek
Jag vet inte vad jag ska skriva egentligen, vet inte vart jag ska börja från eller sluta.
Oärlighet och osäkerhet är två otrevliga gäster i ens liv.
Men har man blivit tillräckligt bränd är det lätt att sluta lita på och stänga ute alla.
Känslorna finns kvar men jag vet inte hur jag ska hantera någon som vill leva så fritt som du.
Allt den sista tiden verkat kretsat kring är hur mycket tid du får åt dig själv, det jag reagerat mer och mer på, om det vart en gång vi diskuterat detta fenomen så hade det inte varit någon stor grej varken för dig eller mig.
Men du vet hur jag fungerar nu, och det står jag vid mina problem är jag som måste ta ur, dina vet jag inte med för enligt dig har du inga?
Säger du det så är det så jag blundar inte för mina dock, utan jag vet om dom och det är en start, men att leva ut dom och sluta med det är svårare.
Jag har skrivit så många dikter om samma saker, frågat och svarat mig själv, svaga svar från den man tror älskar en, jag säger inte att du aldrig gjort det men det är svårt jag vet.
Men jag tänker absolut inte ta hela skulden själv, men det är bara ett faktum alla som ser mig om dagarna vet hur jag konstant tar upp samma sak, och att nervositeten finns där ständigt inte bara inom mig själv utan alltid så fort jag ska ta en ny chans, människor har skövlat för mycket och jag har varit för svag att stå emot.
Så jag lägger inte bara bördan på andra utan jag vet att min vändning är ett måste men när och hur vet jag inte?