Vägen tillbaks som det var.
Jag tog en promenad i kväll.
Ensam gick jag iväg för en stund.
Ångesten kom och jag vred mig att visa.
I stället för att döva som jag brukar.
Och lät älskling vila.
Tog jag en promenad någon stans i Sverige.
Tar en sista titt kanske på något jag sällan mer ser.
Vem vet just nu är allt kanske.
Och vad som en händer så finns jag ju där sa älskling.
Han kramar mig och pussar mig som innan.
Han har känslor som jag även om han inte visar dom som jag.
Jag har inget annat en att ge tid och tålamod.
Så jag tog den här promenaden i kväll.
Kolsvart vid fem på kvällen men ändå tar jag mig ut.
Och det kändes bra att bara gå ut.
Och tankarna for och jag sa ska göra mitt bästa.
Jag vet att älskling försöker men det går inte fortare.
Det går inte fortare för att jag stressar och inte accepterar tiden.
Jag kommer säkert brista fler gånger i gråt av saknad.
Men jag vet att går det en stund och friska vindar väcker mig.
Så kommer jag snart tillbaks utan att skada mig eller någon nära mig.