Klubblivet Vs verkligheten.
Jag känner mig som skit ibland, det är dags att börja tala tror jag.
Alla raderar sina B-loggar efter ett tag, de kommer plötsligt på att det dom skriver hänger ut.
Klart det hänger ut om man har den allmän? Men jag har vart medveten om det sedan jag började skriva, och jag skäms inte för det jag skriver.
Konsekvenserna blir väll att en del som läser tror att de känner en för det?
Det är ju inte riktigt så för det dom läser av en person kan ses som något annat på nära håll ibland.
Idag är det möte igen vid klockan tre och jag ska gå på det, en bra start fast dagarna ser fortfarande lika ut.
Känns inte som framsteg kommer fortare ibland, man försöker men något steg bakåt blir det endå.
Dock är jag inte rädd fast det borde jag med allt som hänger på en tunn tråd.
Finns bara jag själv som kan ändra det jag inte vill vara just det pundare över lag eller idiot.
Jag har väll som alla andra hamnat i en ond cirkel och den ena tar ut sitt över ett glas öl eller vin medan den andra lyssnar och spelar psykolog, problemen bara väller över en och man hinner knappt med sina egna så ser mitt liv ut på nära håll..så håll käften att det bara är att stänga av.
Och de som inte orkar vänta ut min förändring kan gå ärligt talat, jag är stark bitvis men min svaga punkt är just mina dåliga vanor tro inte att jag springer från det! Det jag springer från där emot är folk jag inte kan lita på vilket kommer som ett brev på posten i min värld som är tillgängligt många fler en jag!
Igår träffade jag en astrevlig kvinna/vän till mig som jag inte sätt på över året, hon bodde norr ut ett tag och delade lya med någon snubbe, som inte var snäll hon och jag har känt varandra sedan år 2007, hon har alltid vart lojal mot mig trotts sitt missbruk, och hon har aldrig ljugit för mig hon hatar lögnare och där med så sprider hon inte ut saker själv om folk.
Hon är dumsnäll som jag och försöker rädda alla andra man blir lite sådan i våran värld.
Men det går inte det vet alla som är sådana här, jag är inte döv och inte blind! Nå väl vi satt igår kväll till klockan tolv på natten och bara snackade, hur vi mår och hur allt vart och hon har add medan jag fått diagnosen asperger.
Jag pallar prata med henne och det är få jag litar på som vänner det ska folk veta, jag litar på få i mina relationer över lag, det finns några och dom älskar jag trotts att mina problem är till för att lösas, de är inte att leka med dom heller så sätt för alla har sitt, men jag är inte rädd för dom utan vågar bemöta dem på samma nivå, om de bara själva vill och försöker bemöta mig halvvägs.