Tankar och dikter

Och då var det dags kvällen innan förvandlingen, man hoppas på att det ska bli till någon nytta att genom lida denna dag i morgon! Folk får gärna kalla mig töntig det spelar ingen roll, avskyr de där instrumenten dom kör upp i tänderna, känns som att få en jätte blixt rätt i skallen.

I morgon klockan åtta åker jag in på behandlingsbordet vare säg jag vill eller inte, dom är duktiga som tur är, fick ringa narkos avdelningen för att tala om vad som ska göras?

Och hur mycket jag väger samt min längd för detta ingrepp skull, jag har hittills försökt tänka bort morgon dagen in i det sista.

Jag vet att det inte känns alls under tiden för jag sövs som om jag vore död ungefär för några timmar.

Hela alltet ska ta en till två timmar plus extra med uppvaknandet, men inför det är jag väldigt rädd, för jag vet sen förut efter narkos har jag blivit väldigt stingslig att ha å göra med, allt faller samman och jag vill bara dö patetiska jaget liksom! Men då var det helt andra operationer med omständigheter, dessutom jag och mina tänder är en grej för säg det måste man nog säga.

Hur som helst jag sa till idag om att min smärttröskel inte är speciellt hög och att jag insisterar om att få pain killers efteråt, öm och lite uppsvullen efter ingreppet kommer det vara.

Hur som helst är jag någonstans lättad att få det gjort för väntat har jag gjort…och det för länge.

Igår var jag med min kompis och spelade Dart för omväxling en bara fika, kan aldrig vara bra med enformiga äventyr, exakt tänker ni så jag tog mitt mod utan alkohol inblandat och gav mig in i Dart leken, tråkigt nog blir det alltid så att när jag lyckas ser alla andra bittra ut.

Man kan läsa av folks miner det där var bara ren tur* gapskratt speciellt gruppen män som spelade bredvid våran tavla, där det också förekommer torneringar.

Jag ställde mig utanför mållinjen med tre av bästa Dart pilar älskar kast med vasst haha

Om vi säger så här dom här grabbarna som stod bredvid mig har spelat några år, jag har på sin höjd spelat kanske för fyra år sen och det var inte ens konternuerligt* gapskratt

Där kommer jag första kastet med alla tre pilarna vart utanför ramarna helt, en så länge såg man hur karlarna inte besvärade säg med en min, Stefan min gårdskompis från Na gruppen han har hållit på med detta intresse längre en mig så han visade mig hur man skulle stå och med rak arm bara kasta avslappnat! Andra kastet jag står beredd och jag med min taskiga syn i vissa fall, men till min egen förvåning satt jag alla tre direkt i mitten, första ronden avklarad.

Min kompis visade sina begåvningar inom sporten det kan anses som det ja, tydligen många som spelar Dart. Min tur och vi spelade fem ronder jag satt tre av två, sen började männen på andra sidan titta och deras ögon var som tefat, här kommer en söt tjej som inte kanske ser ut mycket för världen men för sig själv, infinner säg direkt på golvet och med pilarna i handen sätter rond efter rond * gapskratt det var roligaste jag gjort på länge!

Jag säger mina ord

Jag slänger ur dom precis där

Även om det var fel eller rätt

Kan inte göra något ogjort från förut

Försöker se framåt och gå mot drömmen

Du stannar kvar där du alltid levt

Jag förstår att livet präglas hårt där ute

Min kompetens ligger inte i jobb och pengar

Min erfarenhet ligger i varje möte med en som du

Jag är inte arg bara lågmäld en dag som denna

Inget man vill ska bli sin egen dröm blir sådan

Det är bara en önskan och ett mål att köra mot

Jag kan inte göra mera för dig nu

Men ändå kan jag vara din vän på sikt

Det är ungefär så det varar i våra liv

Extremiteter jag älskar till viss del det, och då menar jag inte ur sjukdoms syften.

Jag är glad och inte speciellt nere just nu, inte min period av tårar och förtret.

Även om alltid saknad finns där så pallar jag just nu, jag var på smink party med syster och mor igår, en gudomlig kvinna måste jag säga, i sina bästa år som fick mig att inse jag är vacker! Jag behöver inte lovordas om det av bara någon utan hon arbetar som kosmetolog och kan lyfta fram det bästa. Även om det är hennes jobb fick det mig att inse jag har det där lilla extra. Hon var lång och mycket vältränad med en mun som sa rakt ut det man både vill höra och inte, ibland behövs det någon som inte känner en som person alls.

Jag sa som det var smink för mig har vart en slags klädnad, utan färg och ton har jag känt mig naken säkert fler kvinnor som känt så någon gång, man vill ju vara fin och tycka om sig själv.

Och det här var vad jag behövde… se det som patetiskt eller inte men jag fullkomligt gillade att bli omhändertagen och tillrätta visad, hon är 43 år och fått fem barn syntes inte, jobbar numera hemma före detta civil ekonom och tränar yoga hon kom med så bra tips och svar att man kände sig triggad in för något sånt!

Jag tog tipsen med mig och faktiskt nått resultat, mina ögon syns utanför mycket klet men med en färg ton som anpassar mitt ansikte och hårfärg as snyggt måste bara ge dig creds Anna för din insats igår mycket givande och lärorikt på alla sätt!

When words do not be enough to explaining.

Moreover, they wonder and ask.

You want to only to avoid everyone’s thinking.

Does not want to listen or to consult some other council.

You want to cope with this alone.

Moreover, you do not want to contribute in some big drama.

The feelings are left and judgement goes deeply.

The days go and one has left the hope someone somewhere.

Permanent it feels as the time stands still and nothing happens.

I want to only to have you near myself.

In addition, I lack those hugs.

Speak with unknown people feel far from.

In addition, despite that I do other things too sow is you in my memory constant.

Moreover, I try to pick up the pieces that are left.

Ångest är det värsta jag någonsin upplevt i mitt liv.

Och många har känt av det och kanske vet de hur det känns.

Jag försöker göra saker men mitt i natten är det lite svårt.

Helt oförberett kan jag börja skrika av alla hemska drömmar.

Och vaknar kallsvettig om mornarna ibland, är jag ute bland folk jag inte känner blir det värre.

Sen finns det dom som säger att de vart med om det, ändå lämnar dom en ensam och springer iväg.

Jag har ingen annan att förlita mig på i dom sekunderna som mitt roliga vänder i smärta och andlöshet.

Jag håller ingen för att tvinga dom uppleva det, jag vet inte hur man förebygger dom ens, terapi eller bara försöka nonchalera dessa attacker.

Jag funderade på allt möjligt igår vad som sker, och på mina systerbarn vad de har för gener.

Hoppas att de slipper det här genom livet, det är inget roligt att bära med sig.

Det förstör mycket och gör andra oroliga i omgivningen, man försöker så gott man kan bearbeta händelserna, på dagtid och kvällar går det väll bättre för då pysslar jag med saker hemma och tittar på film, men på nätterna har jag inte direkt någon kontroll över dessa.

Och om folk säger till mig att på natten ska du sova, ordna en träklubba som nockar mig för en hel natt, det funkar inte att påverka vad som sker på natten, om jag har en mardröm bara kan det lilla utlösa det här.

Vad ska jag göra åt det vet inte riktigt är inte som att jag själv bestämmer när det utlöses.

Och folk som ser det här vet inte vad dom ska göra, eftersom inte jag kan förklara vad dom jämt kommer av så blir det svårt.

Ibland kan det handla om tomhet eller bara övergivenhet, är det mycket kaos runt omkring kan jag också utlösa dessa attacker.

Jag har haft ångest sen jag var tolv år, och det jag minns av sånt är att det alltid vart lika.

Dom som inte orkat stanna kvar har bara sprungit fast de kanske får vara med om det själv en dag.

Jag ser diagnoser som ett hinder och nedlåtande av mänsklighet.

Alla som har skolad utbildning inom psykiatri kan sätta diagnoser.

Dom tar en bunt med tester och du får skriva i dom, steg för steg så drar man det till en sjukdomsbild.

Jag vet faktiskt inte vad jag har och inte har det vart något jag strävat efter att få veta.

Har nog försökt undvika det här länge nu, kom ju ihåg hur allt började och vilka svar man aldrig nådde.

Jag hade så svaga symptom av dessa diagnoser att det förvärrades och tog längre tid.

Men visst vet jag att min personlighet syns mer i mängden, jag är utåtriktad för det mesta, men kan vara väldigt fumlig ibland rent allmänt.

Utanpå syns det inte direkt defekter på mig vad man som läkare och anhörig uttalat sig om.

Ett praktiskt ämne för mig att jobba med går före det teoretiska, men har alltid givit mig den på att öva in saker, även om det tar stopp och raseri förväntas komma.

Jag har alltid vetat att jag inte är som andra, ändra har man givit det uppmärksamhet eller ingenting alls, jag vill bara bli sedd som andra trotts en liten defekt till sjukdom.

Jag vill inte gå i särskolan och behandlas efter marginalerna att bli begränsad.

Det har vart så en större tid av mitt liv, man har inte vågat låta mig göra något misstag eller fel själv, utan man har gått mellan med en fot hela tiden.

Det har inte lärt mig att ta hand om mig själv på samma sätt som en del andra har, kanske hade jag vart mer hård hudad och lite mer självständig om jag fått lära mig att vara det.

Jag känner inte att jag fått veta hur man klarar sig själv riktigt i vuxna livet, ärligt så hade jag alltid folk omkring mig ständigt.

Och oavsett vad jag har hade det vart en lärdom för mig trots att jag måste inse mina brister och vart det faller, visst måste jag ta hänsyn till min förmåga att lära mig saker i min takt.

Men det innebär inte som många tror att jag bara vill umgås med likasinnade diagnostiserade människor! För många med samma problem och bunta ihop dom till en träff skulle få mig till mindre krupp! Jag har gått i skolor där man satt mig med värsting eleverna som har både det ena och det andra för att lära sig acceptans?

Mitt svar på det är, det är väldigt individuellt vad man trivs med.

Och jag är inte den personen som endast vill sitta i en grupp med människor som lider av olika problem, jag skulle inte kunna fixa det ärligt.

Jag vill ha lite av varje känna av den ”normala” världen också lära mig att kunna fungera ihop med folk utan diagnoser och diverse andra problem.

Men tack vare att man många gånger tutat i mig att det här inte går och jag har lyssnat för mycket på andra så har jag blivit strikt begränsad i mig själv!

Nyår vart rätt lugnt för min del, var hos mor och far och åt samt gick ut och ställde mig på lilla torget och glodde på raketer, jag som är skiträdd för sånt sen jag nästan blev av med foten nyåret 1996, det var då festen började liksom bra början liksom.

Där ser man hur det kan gå, jag är för närvarande inte samma entusiast inför nyår med andra ord, att stå en bit ifrån alla raketer är att rekommendera och att få tag i bra grejer.

Annars blir det som igår när tolvslaget slog här och alla hade sina glas champagne utom jag, jag drack en lätt cider till tolvslaget och stod under ett brett tak.

Man såg hur folk tände på sina fyrverkerier och stod bara någon meter ifrån, paff sa det en del åkte i träd och bland parkerade bilar.

Jag minns fortfarande det första nyåret och vad alkohol kan medföra, jag stod där utan ont anande min syster och hennes dåvarande lite längre bak, hade mina snyggaste pumps och en vacker kort klänning med uppsatt hår, stod där med mitt glas medan någon skrek gott nytt år min förlorade mamma? Nå väl jag hör min syster skrika Carina se upp, jag tittar bak bara några sekunder kasta mig åt vänster snödriva, och tappade den ena skon mitt i vintern.

Ja det var sista gången jag drack i samband med nyår i alla fall, och samtidigt försöka njuta av tolvslaget.

Hur som stod jag på torget och tittade en stund sedan när det började bli litet kaos med folk och bröten sprang jag lätt hem och det är inte ofta jag springer!

Jag tänker också på alla stackars djuren som ska infinna sig med dessa stora bomber och allt vad det nu heter små ungar som kastar smällare med målsmans underskrift, fåglar flög panikslaget över torget som jag såg det, och de syns inte så dags mitt i natten annars.

Jag tänkte hua vilket liv de måste höra med deras syn och hörsel!

Han kallar sig Dark Child på många sidor och vi vet inte vem det är.

The Dance

I have sent you my invitation, the note inscribed on the palm of my hand by the fire of living.

Don’t jump up and shout, ”Yes, this is what I want! Let’s do it!”

Just stand up quietly and dance with me.

Show me how you follow your deepest desires, spiraling down into the ache within the ache, and I will show you how I reach inward and open outward to feel the kiss of the Mystery, sweet lips on my own, every day.

Don’t tell me you want to hold the whole world in your heart.

Show me how you turn away from making another wrong without abandoning yourself when you are hurt and afraid of being unloved.

Tell me a story of who you are, and see who I am in the stories I am living.

And together we will remember that each of us always has a choice.

Don’t tell me how wonderful things will be…someday.

Show me you can risk being completely at peace, truly okay with the way things are right now in this moment, and again in the next and the next and the next…

I have heard enough warrior stories of heroic daring.

Tell me how you crumble when you hit the wall, the place you cannot go beyond by the strength of your own will.

What carries you to the other side of that wall, to the fragile beauty of your own humanness?

And after we have shown each other how we have set and kept the learn, healthy boundaries that help us live side by side with each other, let us risk remembering that we never stop silently loving those we once loved out loud.

Take me to the places on the earth that teach you how to dance, the places where you can risk letting the world break your heart, and I will take you to the places where the earth beneath my feet and the stars overhead make my heart whole again and again.

Show me how you take care of business without letting business determine who you are.

When the children are fed but still the voices within and around us shout that soul’s desires have too high a price, let us remind each other that it is never about the money.

Show me how you offer to your people and the world the stories and the songs you want our children’s children to remember, and I will show you how I struggle, not to change the world, but to love it.

Sit beside me in long moments of shared solitude, knowing both our absolute aloneness and our undeniable belonging.

Dance with me in the silence and in the sound of small daily words, holding neither against me at the end of the day.

And when the sound of all the declarations of our sincerest intentions have died away on the wind, dance with me in the infinite pause before the next great inhale of the breath that is breathing us all into being, not filling the emptiness from the outside or from within.

Don’t say, ”Yes!”

Just take my hand and dance with me.

Lugna dagar över jul, med en gnutta ensamhet och saknad.

Jag förgyllde två av juldagarna med att se en av mina julklappar från en granne.

Han vet att jag älskar Michael Jackson och det sista jag inte sätt är just This is it.

Jag har ju liksom alltid gillat min trogne Mj, i mina ögon älskar han allt och alla på samma villkor, har nog alltid vart avundsjuk att kunna den konsten som han, men trotts motgångar och dumma människor som försökte utnyttja han, så brydde han sig om världen ändå, och så dog han av det också.

Så jag har väntat in i det sista med att ens kolla på den filmen med honom, visste att det kanske kunde bli väldigt emo moment om jag såg den.

Jag har så mycket både bra och dåliga minnen från den tiden när jag praktiskt taget ägnade mitt liv åt allt vad han var och gjorde, man kan fortfarande säga att de där dagarna kommer tillbaks i mitt liv, samtidigt skulle han aldrig ha förbannat mig för det, han skulle aldrig ha avskytt mig för det.

Jag tycker han är den bästa människa jag stött på genom tiderna, vilket har inträffat en ända gång samma år som han hade super år 1992, då han åter fann säg på scenen efter ett tags tystnad med albumet Dangerous.

Eftersom jag sagt de till dom närmsta personerna i mitt liv, som kunnat hålla tyst om det för min egen skull och andras, så har jag inte nämnt det förens i vuxen ålder, jag kan knappast bli dömd för att jag råkat träffa på Michael Jackson i samma veva han hade konsert i Stockholm.

Jag vart ju verkligen kär i honom från det lilla jag hann träffa han, han var väldigt tillbakadragen, men väldigt kramig och klappade mycket på mina händer och kinder, så för mig spelar det egentligen ingen roll om folk tror på det eller inte bara att jag vet att det hänt och att han är den jag försökt följa i mitt liv! Jag tror att min mobbing gjorde att jag fann en plats hos Michael Jacksons famn och vänskap, menar han vet verkligen vad saker vill säga.

Förutom att sätt Mj videos så har jag faktiskt spenderat julafton med föräldrarna som vanligt, min far och mor föräldrar börjar sakta in, det märks att de börjar bli svaga och trötta i kropparna, det känns som att vi borde vara dom som far över till min far och mor föräldrar nästa år, om de lever då vad vet man vad livet bjuder liksom?

Rökningen har inte avtagit helt en men håller mig fortfarande till fyra cigaretter om dagen det är jag benhård på, att bara avsluta gick inte alls! Det funkade två dagar sedan klättrade jag på väggarna hemma kändes det som, så då var det skit igen men så lyckades jag börjar röka bara fyra om dagen i stället för 20 st, vilket jag tycker räcker jag behöver inte mer ändå känns det som, så att jag når mot målet att sluta helt är väldigt säkra kort i alla fall.

Jag har faktiskt tagit det väldigt lugnt under julfirandet här, och det känns ändå bra, men vad jag är mätt efter all mat, och jag som var så glad att jag gått ned de där kilona.

En ny måndag och jag har vart hos läkaren efter kaos till helg då jag fick som panik attacker två gånger på raken, inte bra kombination med något kan jag säga.

Känns som att man inte passar in någon stans, jag har haft typ neråt dag sen jag kom hem igår för jag pallade inte vara ute bland folk på dansgolv, och naturligtvis så slog det slint helt det var absolut inte meningen i detta avlånga land med folk.

Jag var hos läkaren för svar på proven jag tog? Samma läkare som förra gången hon nästan grät vid anblicken av mig? Hon var mycket oroligt för mig sa hon så jag fråga vaddå?

Proverna du tog visar olika men det som vi fruktar mest är att du kanske gått och fått giftstruma, du har för hög hormonhalt, har man låg blir man trött och orkar ingenting, men som hon sa du har för hög så du behöver medicinsk hjälp, vad fan är giftstruma tänkte jag for hem kollade wikepedia och så står detta om min eventuella sjukdoms tillstånd, kanske en klocka ringer med helgens kaos som var med mig två gånger på raken? Har man för hög ämnesomsättning förstoras sköldkörteln, man får svettningar och slår om mellan varm och kall, detta kommer tydligen smygande.

Närmaste där efter börjar minskad vikt även om man blir glad för jag har känt mig för rund ett tag men är nu nöjd faktiskt och inte tänkte jag på någon sjukdom?! Det tredje som kan komma att bli är att hjärtat slår runt 100 slag i minuten det som jag fått några gånger nu, svim känsla med mera.

Jag hade alltså inte en panik ångest attack fast det kändes så utan någon form av struma som kan behöva opereras, shiit jag kommer aldrig att kunna ta en bra ton hela mitt liv efter det.

Men det är bara bita ihop och tänka på glada dagar mitt i julens rush och allting!