Tankar och dikter

Jag är så less jämt sker något som inte ska ske, mitt liv helt upp och ned till och från.

Och jag som är så himla glad att Jesse ska flytta in till mig, men så har jag min kamp med saker som jag måste göra samtidigt, det är verkligen ett test inte enbart för mig men Jesse är alltid välkommen, ja det är min älskling.

Men samtidigt jag är så himla orolig att jag ska göra mer skada en jag gjort i mitt liv, med beroende personligheten som jag har, försöker endå skapa band med nytt folk, dock blir det alltid kaos på ett eller annat sätt.

Endera är man beroende med beroende eller också träffar man några som inte alls har ett hum om hur fan det är, jag har sovit från tre i natt till halv nio i morse alltså jag har slitit som ett djur samtidigt försöker jag chilla ned så inte allt går åt skogen bara för det!

Men jag är ju så glad att Jesse ska komma hit samtidigt finns det folk och folk, under tiden jag försökt lära känna nya människor har man en hel jävla arme med folk som ska lägga säg i eller titta och undra, undra fan på hur det står till med mig gör inget, fråga på men ställ fucking inte till mitt liv mer en det redan är säger jag gott folk! Jag vart så glad igår när Jesse ringde och sa jag kommer inte allt för sent vi pratade en stund i telefon där stod jag och rökte samt befann mig nära platser jag inte ska vara nära, jag vill inte förstöra mina chanser men jag tror fan inte jag har några kvar snart!!!

Ber inte om nåd av någon eller att bli tröstad utan jag försöker bara gå på nu och dra mig upp ur skiten som finns runt omkring ärligt, tänker vara egoist och sätta mig själv i första hand inte tredje som förr, de som tycker att jag är så konstig men som inte känt mig sen tidigare och som inte ens förtjänar att veta det kan dra åt skogen ärligt, jag har bara en sak att säga jag säger min åsikt om saker och jag säger vad jag tycker och tänker om just dig till dig! Men jag bryr mig inte hän vad som sker i ditt liv egentligen för du bryr dig sannerligen inte om mig gummor och gubbar små! Den enda jag älskar och för er kanske konstigt nog bryr mig om är Jesse min familj mina närmaste vänner inte era eller den och den

Idag är det en seg dag och jag har ont i fötter och händer sen städandet igår.

Var ändå bra att jag fick igång mig själv, vart som en rivstart då D ska bo hos mig tills han hittar något eget, som sagt det var ju egentligen meningen att han skulle bo själv så nära jobbet som möjligt. Och jag gjorde vad jag kunde för att hitta något åt honom, men det var kort om tid och han måste börja jobbet snart liksom tänkte jag, nå väl i morgon kommer han till mig med packning.

Jag har lyft och dammat lyft och kastat fått en glasbit i hälen och skärsår på fingrarna efter att jag tappade en gammal mini tv som stått bara.

Den var i vägen och skulle inte vara kvar ändå, sånt som jag borde ha gjort ett halvt år sen liksom.

Ibland krävs det en rivstart för att få mig att göra saker ärligt, nå väl D anländer tydligen någorlunda tidigt i morgon och jag ska skura mitt golv idag samt handla hem behövande saker. Ta med mig alla extra nycklar som behövs, shiit jag är så trött idag blir kort uppe sittare kväll kan jag säga. Hur som annars mår jag rätt okej är bara orolig för en kompis vars kropp håller på pajar helt tror jag, han bor inte här annars utan i Finland men han vill flytta hit till Sverige han har mest vänner här och många bekanta från Kickboxing tiden, J kan vi säga eftersom han avslutat sin karriär sen han vart nedslagen genom komplott av andra deltagare.

Har känt hans plast far till och från genom min egen far som sagt och då blir det att man inte hörs av så ofta, trodde han var död har inte sätt han här hos sin plast farsa senaste året jag bott här, klart han lade av med kick boxning 2005 måste vart innan dess jag sätt honom inte lik säg på samma sätt som då.

Trodde inte det var han när han klappade mig på axeln förra veckan är här som sagt på besök skulle ha åkt hem i Torsdags när hans gemensamma rese kompis fick åka akut till sjukhus i stället, hoppas bara han inte blir av med pengar han behöver av sin sjuka penning.

Sånt är aldrig kul, vet själv hur det är när saker knasar och ekonomin hamnar på sniskan.

Idag är jag trött och seg, vart på möte och betalat mina räkningar via nätet.

Sitter och läser lite dikter och får ny inspiration samtidigt som jag känner att hjälp ibland kan behövas. Jag undrar så varför folk döljer sina ärr, vet att det inte är snyggt och en skam för många.

Pratade med min vän M som är utbildad sköterska och jobbar på ett vårdhem i Stockholm med psykiska problem.

Vi diskuterade just det här fenomenet att tjejer för det mesta är det tjejer som är destruktiva.

Och många vill liksom dölja för att dom skäms och tänker mycket på vad andra ska säga.

Jag vet att andra tittar och frågar om dom får syn på mina armar, men jag tänker och mitt är det jag gått igenom. Även om det var smart eller inte just då när det vart som värst tänker man inte ens tanken på att någon kommer fråga varför gör du si eller så, tänker du inte på hur det ser ut efteråt. Ingen med självdestruktiva beteenden tänker på följderna just då, man ser liksom rött allt går fasansfullt snabbt, tappar kontrollen helt och bara exploderar.

Jag har nog också valt många gånger att ta ut smärtan på mig själv en slå ned andra det har inte vart min grej, skulle jag ha gjort andra illa i stället hade inte det vart mycket bättre!

Så jag säger numera börjar jag skita i vad folk tycker om mina gamla ärr som jag har med mig, ändå tänker jag gå utan långärmat i sommar och vår i klänningar utan tjocka leggings under, men å andra sidan älskar jag leggings av alla dess varianter samlar faktiskt på såna, det kan vara väldigt snyggt också inte bara det har med att dölja sår och ärr från en svunnen dålig tid liksom!

Mormor har insjuknat ordentligt, nu måste hon flytta till ett boende för äldre.

Läkarna och anhöriga har kommit överens och anser att hon längre inte är i stånd att bo själv utan ständig tillsyn. Min mormor är 90 år senaste åren har hon inte hängt med så mycket vid jul osv, hon glömmer allt mer och blandar ihop.

Hon orkar knappt gå utanför dörren längre, och nu har det vart många vändor för min mor och morbror från och till henne, de har ju jobb och sköta också så det blir jobbigt ibland.

Men visst hon har ångest för att hon inte längre kan vara hemma, har man vart van vid att leva själv och varit stark och någelunda kry kanske man inte vill inse! Jag vet ja skulle åka och hälsat på när hon låg inne sist men hon skriker och minns knappt känns det som vem som är vem, jag har väldigt svårt för sånt alla fall när det handlar om nära släkt och kära, hoppas man slipper bli så gammal själv och bli så förvirrad. Jag ska gå upp till henne när hon väl kommit till sin nya bostad vid Ekbackens sjukhem vilket händer snart, vi trodde inte hon skulle kunna komma dit så snabbt det är kö som till allt annat.

Förutom det så är det lugnt haft ett litet depp igen men inget stort, grät av mig det mesta igår är lite en hel del omkring som gör sin inverkan, nya saker inträffar hela tiden och är man inte van så tar det tid. Samtidigt så lever jag ju för att förändra det jag kan som också har med min önskan att göra!

Nu har jag vart med mottagnings gruppen två veckor och jag kämpar på.

Idag hade vi en sköterska från beroende mottagningen med oss, som skulle prata med oss om vad beroende är och vilka som har lättast att trilla dit?

Det svaret förstod jag redan när jag var på Na möten i Skellefteå frivilligt men med hjälp av en mycket fin människa nämligen min käraste, men ibland undrar man det är ju en grupp där olika samlas och ska prata av säg.

Jag tycker att dom som ofta har de här grupperna är lite små flummiga själva, vilket kanske är bra handledare med vetskap vad vet jag? Men ibland tänker man säg som på många andra ställen inom vård att det ska vara några som inte har en aning och som läst säg till vad det innebär.

Det är mycket som snurrar inte enbart dessa möten, jag har engagerat mig i lägenhets letande åt älskling för jobbet han har fått tag i, och det går sådär som allt annat går det segt i bostadsköerna här också:( jag var så glad att han äntligen fått ett jobb också så jag vill absolut stötta med det jag kan.

Förutom det så går det i den takt det ska för min del, har kommit en tredje del på vägen mot ett bättre liv känner jag men visst är det långt kvar, kallt kaffe blä men jag är lat jag vet orkar knappt gå ut i föräldrarnas kök och sätta in det i mikron efter de här mötena, det blir så mycket prat och sån information att man verkligen sätter igång tanke verksamheten. Men jag känner att motivationen ibland är mindre, för från att inte vart delaktig i någonting och bara dragit omkring samt satt säg i dåliga ovanor. Så blir det en omvändning för kroppen och psyket som inte går att beskriva för andra, jag har ju alltså under de senaste tre månaderna haft ångest två gånger varje månad och ungefär en gång varje månad gått back på vin svar ja, men det är inte hälften så mycket som förut och det är jag mäkta stolt över! Pappas önskan idag som han sa när han körde mig till mottagningen, och kanske slutar du röka också om du går där*lol jo då men som sagt missbrukar personligheten är den jag jobbar med här, och hälften av gruppen röker så lätt blir det inte men det finns fortfarande kämpar glöd i mig. Och det får man väll säga är tur men lite less är jag ibland till och från, saken är väll den att jag känner på mig att allt kommer att hända samtidigt, och kan jag palla det trycket som blir är frågan? Jag är osäker fortfarande i den frågan, socialen som ska remitera mig till lss har de fått för säg, och den skola min psykolog skulle kolla på åt mig eller flertal, bara inte för långt bort eller åt fel håll tack! Tre gånger i veckan ingå med denna grupp och flertal möten kommer säkert komma, visst bra då har jag fullspikat under veckorna absolut bara det att när allt sker samtidigt brukade jag slå bak ut förr.

Behövde muntras upp idag är sådan seg dag*lol och det här känner man igen från många män som tror att de inte märks sjungandes osv i duschen*lol tänk tanken och få ett gott skratt*lol

Kaos och åter kaos samt missuppfattningar, mycket av mitt liv består av diverse hållplatser för idioti och olika beroenden alla har vi något att tampas med! Jag är verkligen inte guds bästa barn har sällan utgivit mig för att vara det heller, var på första mötet med öppen vården idag angående min beroende personlighet. Helt klart vättiga människor som befann säg på plats och lagom mycket folk som mest upp till sju personer åt gången, det här är bara inkörsporten för en större grupp när de märker att man verkligen vill och har motivationen.

Självklart berättades saker från alla att dela med säg av, vad är ju konfidentiellt och det lovar man ju inför många ögon och öron, mötet höll på två timmar och sen var det buss kaos på vägen hem, här blir bussförarna lamslagna ungefär när mycket snö faller, man kan tro att dom aldrig har åkt på halt väglag förr? Och jag skulle inte klara av det med en buss helt klart! inte ens min grej men i alla fall det var svinkallt och många är försenade!

Igår läste min familj genom den fem sidor tjocka journal och vart både chockade och lite smått undrande? Har du en beroende personlighet? Mm det har jag haft länge sa jag den utvecklades länge tillbaka, anledning till att jag inte jämt sagt allt är för att jag vill ta mitt eget ansvar över det, annars blir det som förr med skolan och det att man blir för evigt runtbollad som ett barn! Jag har gjort mycket kanske som deras öron skulle trilla av från att höra, medan syster vet mest av alla och för henne är detta ingen nyhet, man har kanske anat i resten av familjen men inte troligen velat inse. Och inse kan vara svårt som förälder skulle jag också kanske ha.

Hur som helst en förvirrad mor som inte heller förstår vad jag menar med att jag inte helt känt mig stöttad under processerna, 15 år utan en aning vad som vart fel eller något så har det vart svårt från deras håll liksom att skapa stöttning på rätt sätt! Det är inget nedvärderande eller en otacksamhet gänte mot dom, och jag kunde inte liksom tala om allting heller på rätt sätt utan missförstånd, många lyssnar men sen väljer de precis som jag kan göra vad dom ska ta till säg.

Min diagnos gör mig varken mer knasig eller mindre, jag lär inte heller känna mig mer annorlunda för att jag får det nedskrivet på papper.

Men mycket var tillagt och ifråndraget som ingen har sagt till min psykolog det kan jag bli lite förbannad på, i stället för att ta med exakt vad man sagt liksom! Inte undra på kanske att min mor vart fundersam när jag själv undrade vad fan hon eller den menade med det här.

Finns många rader i denna journal som enligt mamma inte ens förts på tal utan som är dit satt och det kan man fråga varför dom gör så?!! Skapar mer förvirring åt alla även mig som ska leva med det som sägs och skrivs ned!

Barnspråket är ett måste ibland i mitt fall, känns som att man sjunker till en nivå där man inte vill vara vissa gånger.

Upp och ned i humöret med mycket omkring eller ingenting alls varierar drastiskt alla dagar om året känns det som.

Lämnade sandlådan i ör för sju år sen ville bara poängtera det innan jag får höra mera saker som inte stämmer, allt började när jag flyttade tillbaka från Småland där jag bodde.

Kände inte en kotte här omkring och det har aldrig vart någon direkt av folket nu som brytt säg tidigare?

Jag tappade alla när livet i Småland började, kom tillbaka fick direkt börja gå hos psykolog inte bara för livet som vart men för att påbörja min utredning. Jag hade ingen aning om vad vårdgaranti var då, ingen tog upp om det heller så här har jag gått omkring och väntat i två års tid på ett svar.

Vad har jag för fel ja vad har jag för mer fel en andra och måste jag bli nedvärderad för det och spekulerad om på grund av det.

Jag har svårt att skilja t,ex på skämt och skämt lätt hänt att jag tar det personligt, har svårt för att ibland kunna läsa av stämningar på folk speciellt som dom ser ut som varken eller i ansiktet.

Jag är mycket för att läsa av därför jag måste lära mig det, och med åren har det både gott bra eller inte alls, jag har därför lättare kanske också att bli orolig eller rent ut av blir jag förbannad när människor som anar till säg en form av bokstavs kombination i mitt liv inte frågar rakt ut, utan går genom andra om det.

Mest av allt jag har vart studerad åratal utan att fått veta att det kan gå fortare och man får mer saker gjort.

Det är inte bara min del av Aspergern som gjort mina problem utan min missbrukar personlighet delar denna underbara tid av förvirring.

Helst har jag bara lust att ge ett uppslags verk till en del som pratar vitt och brett om mig utan att ens fråga, har du hittat på det här eller är det sant, hur funkar du så frågar man mig?

Jag ska inte behöva springa med en skylt på huvudet där det står jag har den och den sjukdomen vi ser inte olika ut andra människor .

Det är väldigt olika individuellt också för den delen, jag har en mildare grad det finns vissa rader man kan följa ja som är precis vad jag skriver om en del av Asperger.

Men jag uppskattar väldigt mycket om folk kunde fråga mig i stället, och speciellt som jag redan förklarat för dom som velat ta kontakt med mig hur det fungerar! Dom som inte frågar tänker jag inte gå med skylt framför där det står vad som är fel. Alla har vi fel och brister inte någon jag träffat eller känner skyltar så öppet med deras problem utan jag frågar, sedan svaret är en annan sak!

Livet är lustigt, folk tar sig aldrig tid att lära känna mig.

Försöker göra som du lärt mig av din känsla till mig, jag vet att jag varit kontrollerande och svartsjuk, men ser sen jag lärt känna dig att det inte är varken hälsosamt eller bra.

Och när jag tänker i den banan börjar jag mot friskare tag, jag vet att lite svartsjuk är alla.

Även du men du är inte på långa vägar som mig eller många andra, det finns många som har samma dilemma, bara när jag lyfter från att ta emot skit blir folk rädda.

När jag väl bestämmer mig för att inte hänga läpp längre, då börjar folk dra öronen åt säg.

Har alltid fått höra att folk är rädda för att jag ska ta deras partners, hallå bakvänt som fan varje gång jag haft en partner har alla trevat efter just dom.

Skillnaden är att när jag har någon finns inte tanken att ligga med någon annan, jag försöker verkligen kunna vara vän med alla men det funkar inte jämt, någon stans börjar jag acceptera mig själv mer.

Genom vänskapen till Isaac ja som bor på min gård och som nästan aldrig dricker eller röker utan har en jämn balansgång var det gäller vänskap så litar jag på det.

Jag vet själv hur det känns att vara svartsjuk oja den sjukdomen är inte rolig att bära på, man blir osams med precis alla och om inte blir man ensam också! Att ha lite svartsjuka att undra vad den andra gör osv helt normalt men för mycket går alltid över styr.

Genom att vara bara vän med killar kan jag se skillnaden det är min största önskan jämt, att kunna bara vara med oavsett kön, inte behöva känna tvånget av att sexa mig för att få vänskap oavsett man eller kvinna.

Men landet styrs mycket av sex, sex säljer så är det tyvärr ung som äldre smittas av det här någon gång under sitt liv, och det är inte jämt lätt att stå emot grupp tryck.

Känns som man blir hel renoverad efter många års plåga av vad som kostat.

På grund av dåliga vanor plus att ekonomi har vart ett problem, ett val i och för säg på vad som betytt mest, säger en hel del!

Men jag är glad att det sker något åt rätt riktning även fast åren har gått och man uppnått saker med seg fart.

Anhalt efter anhalt och jag vet att det jag går genom nu är en del av processens förnyelser av mig själv, dock smärtan är ett faktum.

Min mun läker fint fast sytråd sticker ut och kliar som fan, har fått klippa av trådarna som vart för långa, vet att jag kanske inte borde ha gjort det.

Men annars hade risken vart stor att jag kanske bitit av dom i sömnen i stället, vilket inte är bättre.

Nästa stopp blir som sagt fotvården, jag och mina fötter är ett med mina tänder, bekymmer två därför jag har inte tagit hand om mig som man bör ärligt, när livet gått nedåt har jag gjort mig själv illa och straffat mig själv många gånger, och det leder till en senare smärta i kropp och ben.

Jag har vart både livrädd för att gå till tandläkaren men även samma rädsla när det gäller mina fötter, de är otroligt känsliga kanske man inte kan tro, då jag gått på stek het asfalt när jag var utomlands och på landet om sommaren, när vintern har kommit så har det bildats som en sköld runt fötterna så då blir det själv sprickor i stället.

Man var ung dum och vägrade bära skor och strumpor om sommaren, det vart svettigt och sårigt oftast av värmen som kom dundrandes.

Så då får man ta det här med läkande och renoverandet nu och det är inget jag skäms för, hellre sent en aldrig säger jag.

Men förhoppningsvis ett bra resultat i slutänden som jag behöver och förtjänar!